Timbuktu Flunitrazepam Lyrics:
Jag föddes liten och blå, precis som en mänska.
Jag skapades av ett team av de främsta
hjärnorna på Hoffman La Roche i Schweiz,
som ville tjäna en slant och gjorde nåt åt det.
Min uppgift den löd: "Du ska få folk att sova.
Om man tar dig ska det kännas som man fått en gåva."
Så dom packade ner mig och alla mina bröder,
och skeppade oss ut till alla som behövde.
Till slut hamnade vi på en hylla på ett sjukhus.
Varningen sade: "Blanda oss och du får ett sjukt rus.",
Men när vi skrevs ut var det till en ensam själ,
som bar på en krossad dröm om att få leva väl
Hon slets ihjäl, kunde knappt försörja sin son.
Fattigdomen var ett faktum som höjde nivån
på den stress och oro, som höll henne vaken.
Hon tiggde till doktorn om han kunde göra nåt åt saken,
och doktorn sade: "Är det svårt, ja då tar du två."
så hamnade jag där stående i hennes badrumsskåp.
[Refr.:]
Dom kallar mig en sövare,
dom kallar mig bedövare,
dom säljer mig och sväljer mig;
jag är en riktig dödare.
Alla vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än roppen är.
Alla vill ta mig; glömma bort sina problem,
men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten.
Men ni vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än kroppen är.
Kvinnan hade en son
han var väl sexton;
även han med problem.
Eller så sa rektorn.
Han fick bara skäll; inget vänligt prat.
Han var dum, han var lat, det var ett ständigt tjat.
Och sonen var trött; och önskade helst av allt att fly.
Men rektorn var sträng, och sade han hade fel attityd.
Han fick bottenbetyg,
[ Find more Lyrics on www.mp3lyrics.org/yAU9 ]han var stökig och bråkig,
han rökte i smyg
och han skötte sig dåligt.
Hans kassa självkänsla växte till hat.
Rektorn drog näven i bordet och sade: "Kom ej tillbaks!"
Rektorn ringde hem till hans mamma med detsamma,
och berättade bland annat att han var mäktigt förbannad.
Så mamma behöver nu äta två av mina blå bröder
för att få det att gå över.
Hon står och gråter och blöder
vid badrumsskåpet med rohypnol-lådan i handen.
Hon tappar den på golvet, det var där sonen fann den.
Sonen vaknar tidigt och går in på dasset.
Han hittar mig på golvet och sköljer ner mig med vatten.
Han stapplar in i köket och hittar mammas vodka.
Han dricker allt han orkar, så förbannat korkat.
För jag och spriten blandas i magen som rakt upp i hjärnan;
jag börjar få honom att känna sig svag och avskärmad.
Han tittar sig i spegeln men hans ögon är blanka,
han försöker och fatta men får helt grötiga tankar.
Nu känns det som hatet han bär på kommer explodera.
Han resonerar; allt är bara rektorns fel;
att han är så jävla förbannad,
känner sig helt förtappad.
Han plockar fram en kniv, och han försöker gå men han vacklar.
Han trillar ihop, råkar sticka kniven i magen.
Mamman hör ljudet och springer ut i köket yrvaken.
Hon gallskriker högt nog att höras i Schweiz.
Ironiskt att det krävs så lite att förstöra sig själv.
[Refr.:]
Dom kallar mig en sövare,
dom kallar mig bedövare,
dom säljer mig och sväljer mig;
jag är en riktig dödare.
Alla vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än roppen är.
Alla vill ta mig; glömma bort sina problem,
men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten.
Men ni vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än kroppen är.
Så bara glöm dina problem.
Jag gör ditt hjärta till en sten.
Och vill du fly så bara ta,
för jag är billigast i stan,
och jag har flera många namn.
Jag söver ner ert trånga land.
Så blöm bort allting som är bra;
om det är mig som du vill ha.
Lyrics: Flunitrazepam, Timbuktu [end] 